Shiba inu är en japansk ras. Den har utvecklats under tusentals år tillsammans med människorna i sitt hemland, och den räddades från utrotning efter andra världskriget av japanska uppfödare som förstod vad rasen var tänkt att vara. Det är den shiba jag vill bevara – inte en europeiserad version av den, inte en utställningsversion, utan rasen så som den är i sitt ursprung.
Det är en annan utgångspunkt än den gängse i Sverige, och den präglar allt jag gör i min uppfödning.
En genuin shiba är reserverad. Inte avvisande mot människor, men heller inte översvallande. Hon hälsar inte på varje främling – hon väger och bedömer innan hon öppnar sig.
Hon är självständig. Inte en hund som lever för att behaga människan, utan en individ med egna åsikter, egna prioriteringar, och en egen inre kompass. Det är en del av hennes charm – och en del av utmaningen.
Hon är reflekterande. Hon tänker innan hon reagerar. Många upplever det som att en shiba "bestämmer sig" innan hon agerar, snarare än att reflexmässigt göra vad människan säger.
Hon är trygg i sig själv. En välfödd shiba har den där nästan samurajliknande värdigheten – kan-i på japanska – som rasen är berömd för. Hon söker inte ständig bekräftelse. Hon bara är.
Det är den shiba jag föder upp. Det är inte alltid den shiba som premieras i svenska utställningsringar, och det är inte alltid den shiba som syns i sociala medier. Men det är shiba som rasen är tänkt att vara, och som hon är i sitt hemland. Vill du läsa mer kika på rasbeskrivningen.
Jag väljer avelsdjur i första hand på deras mentalitet. Inte på rosetter, inte på bokstäver i ett utlåtande, utan på hur hunden faktiskt är när hon får vara sig själv.
BPH (Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund) är sällan mitt primära verktyg. BPH är framtagen av SKK för svenska förhållanden och fungerar relativt väl för de raser som utvärderades när mallen togs fram – framför allt arbetande hundar- och sällskapsraser med hög kontaktsökningsvilja. Shiba är inte den typen av hund. En äkta shiba kan på BPH framstå som "lågt engagerad" eller med "låg reaktionsvilja" när hon i själva verket gör exakt det hon ska göra: iakttar, bedömer, behåller sin integritet.
Min metod är att observera mina hundar över tid – ofta minst ett år – i vardagens olika sammanhang. Jag låter dem leva som hundar, i flock, utan att forma dem till något de inte är. Först då ser jag vem hunden verkligen är.
Mina hundar kommer från Japan, Korea, Ungern, Tjeckien, Polen, Ryssland och Belarus. Det är medvetet.
Den västerländska shiba-populationen är genetiskt smal, och jag tror att bristen på variation är ett av de största hoten mot rasens långsiktiga hälsa – allvarligare än de enskilda röntgenresultat som ofta dominerar avelsdiskussionen. Jag bygger sällan "linjer" i klassisk kennelmening, och jag sparar sällan valpar till egen avel. När jag behöver nytt avelsmaterial importerar jag det, gärna direkt från Japan eller andra länder med genetik som tillför något till min flock.
Alla mina avelsdjur är HD-röntgade. Det är ett krav, och ett ansvar.
Men jag vill också vara ärlig med att HD-röntgen är ett begränsat verktyg. HD är polygenetiskt och starkt miljöpåverkat – ärftligheten ligger mellan 20 och 40 procent beroende på studie. Det betyder att en bokstav i ett utlåtande bara säger en del av sanningen om en hunds genetiska kvalitet, och att selektion på enbart HD-status ger förvånansvärt långsam förbättring i populationen.
Jag tittar på helheten: individens höftstatus, hennes släktingars status, hennes mentalitet, hennes hälsa, hennes härkomst, och vad hon tillför rasens genetiska pool.
Jag har genomfört en parning mellan en tik med HD B och en hane med HD D. Kombinationen kan för många framstå som kontroversiell, eftersom svensk shiba-avel i praktiken sällan använder D-hundar. Beslutet var medvetet – det baserades på båda föräldrarnas genetiska bakgrund, mentalitet och komplementära egenskaper. Resultatet blev utmärkt. En av hanarna från kullen är nu röntgad med A/A, har topp-mentalitet och utmärkt exteriör, och går vidare i min avel.
Det är så avel i rasens ursprungsland bedrivs – med helhetssyn, där en enskild bokstav inte ensam avgör en hunds värde. Det är också så jag bedriver den här.
Som regel tar jag inte mer än två kullar per tik, och gärna med olika hanar. Det ger bred information om varje tiks genetiska bidrag utan att överbelasta henne eller överrepresentera hennes linje i rasen. När jag behöver nytt blod importerar jag – jag producerar inte för att producera.
Många valpköpare tittar på föräldrarnas utställningsmeriter som ett mått på valpens kvalitet. Jag vill vara transparent med vad de meriterna faktiskt betyder.
En utställningsbedömning är en subjektiv helhetsbedömning gjord av en domare under några minuter i ringen. Den påverkas av hundens dagsform, hur hunden presenteras av sin handler, domarens personliga preferenser inom rasen, motståndet i klassen den dagen, och sociala och nätverksmässiga faktorer inom hundvärlden.
I en liten ras som shiba i Sverige är motståndet ofta begränsat. Vissa utställningar har kanske bara en handfull deltagare i rasen – vilket naturligt gör det lätt att placera sig högt om man inte har en direkt undermålig hund. Andra gånger står en enskild kennel för huvuddelen av deltagarna, vilket också begränsar vad en seger säger om hundens kvalitet i relation till rasen som helhet. När samma kennel dessutom vinner konsekvent under lång tid riskerar den kennelns typ att bli den definierande "svenska typen" – en smal bas för en hel rasstandard att vila på.
Jag säger inte att utställningsmeriter är värdelösa. Jag säger att de bör vägas tillsammans med allt annat, och att de inte ensamma säger något meningsfullt om en hunds värde som avelsindivid eller som sällskap. En valp vars föräldrar har vunnit mycket är inte nödvändigtvis en bättre valp än en vars föräldrar aldrig ställts ut.
Jag ställer ibland ut själv, men det är inte kärnan i min verksamhet. Mina avelsbeslut bygger på andra grunder.
Svensk och japansk shiba-avel skiljer sig ofta i grundläggande prioriteringar. I Japan ligger huvudfokus på typ, temperament och funktion. I Sverige ligger det på exteriör, utställningsresultat och hälsointyg. HD-röntgen används sällan i japanska avelsbeslut men är obligatoriskt och ofta avgörande här. Mentaliteten bedöms i Japan centralt och över tid, medan Sverige använder BPH-protokoll när det används alls. Typbedömningen är återhållsam och balanserad i Japan, medan den svenska tenderar mot mer extrem exteriör. Och populationen – det är den viktigaste skillnaden – är bredare och mer aktivt förnyad i Japan, medan den västerländska är smal med få importer.
Jag lutar mig mot den japanska traditionen i mina prioriteringar. Inte för att den svenska är värdelös, utan för att shiba är en japansk ras och jag anser att rasens ursprungsland har det längsta perspektivet och den djupaste förståelsen för vad rasen ska vara.
Det är samtidigt viktigt att säga att jag inte okritiskt importerar allt från Japan. Jag tar det som är principiellt giltigt – helhetssyn, mentalitetsfokus, genetisk bredd, återhållsam typbedömning – och anpassar det till mitt sammanhang.
Bred härkomst.En valp från mig har en stamtavla som är ovanligt bred jämfört med genomsnittet i svensk shiba-avel. Det är en investering i valpens egen hälsa och i rasens framtid.
Utvärderade föräldrar.Både mentalt, hälsomässigt och exteriört. Inte genom ett enskilt test utan genom långtidsobservation och helhetsbedömning.
Autentisk uppväxt.Valparna växer upp bland vuxna, genuina shibas som modellerar verkligt rasbeteende. De präglas av sin egen art och lär sig vara shiba innan de lär sig vara någons valp.
Rätt timing.Valparna lämnar mig normalt vid 8–9 veckors ålder – rätt i det utvecklingsfönster då anknytningen till den nya familjen bäst etableras.
Transparens.Du får träffa föräldrarna och flocken. Du ser hundarna som de är, inte som tränade uppvisningsexemplar. Du vet vad du får.
Stöd efteråt.Jag finns kvar för frågor, råd och diskussion så länge hunden lever. Om livet förändras och du av någon anledning inte längre kan ha din hund, hjälper jag till med omplacering. Livet kan se ut på många sätt, och ingen ska behöva känna sig dömd för att omständigheter förändras. Det viktiga är att hunden hamnar rätt.
Mina valpar kostar ofta mer än genomsnittet hos svenska shiba-uppfödare. Det finns konkreta skäl för det.
Import kostar – karantän, transport, veterinärkostnader, resor, långsiktigt relationsbyggande med uppfödare i andra länder summeras till betydande belopp över tid. Färre kullar per tik innebär färre valpar per år och därmed högre kostnad per valp. Att ha flera shibas hemma är inte en hobby som drivs för vinst – det är foder, veterinär, försäkring, tid och uppmärksamhet på en nivå som inte går att skala ned. Avelsbeslut tas på decennieskala, inte per kull. Och jag producerar inte fler valpar för att sänka priset; jag producerar det antal jag kan stå bakom.
Att mina valpar är dyrare betyder inte att andra uppfödares valpar är sämre. Det betyder att jag har gjort andra prioriteringar, och att de prioriteringarna har en prislapp.
Den svenska shiba-populationen står inför verkliga utmaningar. Den är smal, dominerad av få linjer, och den utsätts för selektionstryck som över tid riskerar att förskjuta rasen bort från sitt japanska ursprung.
Jag tror att rasen förtjänar bättre, och att köparna som väljer en shiba också förtjänar att få en hund som verkligen är den ras hon sägs vara. Det är därför jag gör som jag gör. Och det är därför jag tror att det är värt priset.
Har du frågor eller vill diskutera något djupare – hör av dig. Jag svarar gärna.
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
