Av redaktionen | Urban Dawgs Tidning

Sedan år 2000 används Norbergs vinkel som en del av bedömningen av höftledsdysplasi (HD) inom Svenska Kennelklubben (SKK). Metoden infördes i syfte att förbättra diagnostiken och harmonisera med internationella riktlinjer. Men med facit i hand växer kritiken. Flera veterinärer, genetiker och uppfödare ifrågasätter idag om metoden verkligen är till nytta för hundarnas hälsa – eller om den tvärtom bidragit till utslagning av fullt friska individer och förvirring bland uppfödare.

En ny vinkel på gamla höfter

Införandet av Norbergs vinkel i Sverige var en del av en större övergång till det internationella FCI-systemet för HD-gradering. Från den 1 januari 2000 började SKK gradera höftleder i fem steg, A till E, där Norbergs vinkel blev ett av flera mätverktyg i bedömningen. Syftet var att få ett objektivt, kvantifierbart mått på hur väl lårbenshuvudet ligger i ledskålen – ett indirekt mått på ledens stabilitet och täckning[1].

Men Norbergs vinkel togs ursprungligen fram med fokus på schäferhundens anatomi och är inte automatiskt applicerbar på andra raser. Att använda samma referensvärde, 105 grader, oavsett rasens kroppsform har lett till att många individer hamnat på fel sida gränsen, trots att de är kliniskt friska[2].

Kraftig ökning av "HD-fall" – över en natt

När Norbergs vinkel infördes i HD-avläsningen skedde en dramatisk förändring i statistiken. Vissa raser, bland annat golden retriever och springer spaniel, fick en markant ökning av antalet hundar med HD-grad C. Uppfödare vittnar om att individer som tidigare klassades som fria, nu plötsligt ansågs dysplastiska – utan att hundens genetiska material hade förändrats[3].

Enligt SKK:s egen HD-utredning från 2019 berodde ökningen främst på förändrade röntgenrutiner och mer känslig avläsning – inte på verklig försämring i höfthälsan[4]. Efter några år stabiliserades frekvenserna, men konsekvensen blev att många hundar av avelsvärde sorterades bort under övergångsperioden.

Felmätningar och rasdiskriminering

Flera forskningsstudier har ifrågasatt Norbergs vinkel som prediktor för framtida höftledsproblem. En jämförande studie fann att vinkeln gav både falskt positiva och falskt negativa resultat, beroende på ras. Labradorer och rottweiler kunde klassas som fria trots slapphet i leden, medan till exempel golden retriever och schäfer fick HD-diagnos trots god ledfunktion[5].

Variationerna mellan raser är väldokumenterade. Golden retriever, till exempel, har ofta naturligt något lägre vinkelvärde än labrador – utan att det påverkar ledhälsan negativt[6]. Spaniel- och retrieverklubben har i flera sammanhang pekat på att massor av spaniels uteslutits ur avel på grund av vinkeln, trots att få uppvisar kliniska symtom[7].

Internationella jämförelser

Sverige är inte ensamt om att använda Norbergs vinkel, men tillämpningen varierar mellan FCI-länder. I flera länder används metoden mer som stöd än krav. Det finns också alternativ, som det brittiska BVA-systemet och amerikanska OFA, som helt saknar Norbergs vinkel och istället förlitar sig på helhetsbedömningar av höftens utformning[8].

Forskning visar att alternativa system som PennHIP, som mäter höftens slapphet snarare än position, ger mer tillförlitliga prognoser över framtida artros[9]. Trots detta har Norbergs vinkel fortsatt att dominera i Sverige, ofta med oönskade bieffekter.

Förlorade avelsdjur och minskad genetisk variation

Kritiken mot Norbergs vinkel handlar inte bara om felmätningar, utan om konsekvenserna. När uppfödare väljer bort hundar med HD-grad C – trots att dessa individer är symptomfria och har goda egenskaper i övrigt – minskar den genetiska bredden. Detta gäller särskilt i raser med små populationer, där varje avelsdjur är värdefullt.

Rasvisa effekter har varit tydliga. Golden retriever, spaniels och vissa vallhundsraser har sett en ökning av C-höfter efter införandet, vilket tvingat fram diskussioner om att mild dysplasi inte alltid måste vara ett hinder för avel. SKK själva påpekar numera att "det finns många gånger andra egenskaper som bör prioriteras högre än HD"[10].

Slutsats: Välmenande men otillräcklig

Norbergs vinkel infördes med goda avsikter, men 25 år senare är det tydligt att metoden inte är universellt tillämpbar. Flera raser har påverkats negativt, HD-statistiken har blivit mer dramatisk än nödvändigt, och fokus har i många fall skiftat från hundens verkliga välmående till en enda siffra på röntgenbilden.

Det är hög tid att SKK – tillsammans med rasklubbar och experter – ser över användningen av Norbergs vinkel. Alternativa metoder finns, och erfarenheter från andra länder visar att det går att uppnå god höfthälsa utan att utesluta friska individer på tveksamma grunder.


Fotnoter

  1. SKK. (2023). HD och AD – höft- och armbågsledsdysplasi. Svenska Kennelklubben.
  2. Artikel i Västgötaspetsnytt (2021). "Norbergs vinkel – vems vinkel?"
  3. Golden retrieverklubbens avelsråd (2001). Internt cirkulärmaterial.
  4. SKK HD-utredning (2019). "Bakgrund och bedömningsgrunder för HD-avläsning".
  5. Tomlinson, J. L., & Cook, J. L. (2002). "The measurement of hip joint laxity in dogs". Veterinary Surgery, 31(5), 400–404.
  6. Tierärztliche Hochschule Hannover (2023). "Breed-specific hip joint configurations in five large breeds".
  7. SSRK Rasspecifik Avelsstrategi, Spaniel (2002).
  8. British Veterinary Association (BVA) & Orthopedic Foundation for Animals (OFA), officiella beskrivningar.
  9. Smith, G. K., et al. (2001). "Evaluation of risk factors for degenerative joint disease associated with hip dysplasia in German Shepherd Dogs, Golden Retrievers, Labrador Retrievers, and Rottweilers". Journal of the American Veterinary Medical Association, 219(12), 1719–1724.
  10. SKK Avelspolicy 2021: "Avelsvärdering och HD-grad C".