Av redaktionen | Urban Dawgs Tidning
Höftledsdysplasi (HD) är en av de mest omtalade diagnoserna i hundvärlden – men kanske också en av de mest missförstådda. Under decennier har kampen mot HD präglats av strikta avelsprogram där endast hundar med "fria" höfter, HD A eller B, tillåtits föras vidare i genpoolen. Men en växande skara veterinärer, genetiker och uppfödare börjar nu ifrågasätta om det är rätt väg att gå. Är det verkligen alltid klokt att säga nej till varje individ med ett C eller D på höftprotokollet – även om hunden i övrigt är frisk, funktionell och genetiskt värdefull?
Det här reportaget undersöker de vetenskapliga, etiska och praktiska argumenten bakom en mer flexibel strategi. Genom expertintervjuer och aktuell forskning tar vi reda på varför ett strikt HD-fokus kan leda till oönskade konsekvenser – och hur en nyanserad hållning, där även hundar med mild till måttlig dysplasi (HD C och D) tillåts bidra i avel, kan främja hundrasers långsiktiga hälsa och överlevnad.
HD – en komplex sjukdom i ett genetiskt landskap
HD är en ärftlig tillväxtrubbning där höftkulan och ledpannan inte passar perfekt ihop, vilket i sin tur kan leda till instabilitet, artros och smärta. I sin lindrigaste form syns endast små röntgenologiska förändringar – i de svåraste fallen kraftig hälta och lidande. Sjukdomen klassas som polygenetisk och multifaktoriell, där både arv (20–60 % beroende på ras¹) och miljöfaktorer såsom utfodring, vikt och motion spelar in¹.
Trots årtionden av selektion är HD långt ifrån eliminerad – och därmed väcks frågan: hur mycket hjälper det egentligen att stirra sig blind på röntgenresultatet?
Pris och priset för perfekta höfter
Många länder, däribland Sverige, har länge tillämpat en strikt selektion mot HD. Hundar med grad C eller D har ofta uteslutits ur avel. Och visst har det lett till förbättrade höftresultat i vissa raser² – men också till nya problem. När man konsekvent bortser från individer med lindrig eller måttlig HD minskar den genetiska variationen, något som i sin tur kan bana väg för nya hälsoproblem. En liten avelsbas riskerar att öka inaveln, och därmed också förekomsten av recessiva sjukdomar³⁴.
Dessutom ökar risken för att vissa hanar – de med "perfekta" höfter – används oproportionerligt mycket i avel. Den så kallade "popular sire-effekten" har i flera fall bidragit till spridning av dolda sjukdomsanlag inom olika raser⁴.
När HD-kravet blir ett hot – exemplet Shiba Inu
En av de raser där HD-kravet väckt mest debatt är Shiba Inu. Statistiken talar sitt tydliga språk: endast 5–7 % av shibor som röntgats har haft någon form av HD, ofta i mild form⁵. Samtidigt har rasen större hälsoproblem i exempelvis patellaluxation. Flera uppfödare ifrågasätter därför nyttan av att sortera bort hundar med HD C eller D, när det riskerar att minska den redan begränsade genpoolen.
Enligt Svenska Kennelklubben (SKK) bör man inte lägga oproportionerligt fokus på en defekt som är ovanlig i rasen – särskilt inte om det riskerar att förvärra andra problem⁶. I praktiken har vissa raser därför valt att inte röntga höfter alls, eller tillåta avel med milda fynd om övriga kriterier är goda.
En alternativ väg – när flexibilitet blir styrka
I Sverige tillåter SKK redan idag avel på hundar med HD-grad D, förutsatt att den andra föräldern har minst HD-grad B⁶. Denna möjlighet öppnar för en mer nyanserad strategi – där man med noggrann planering kan bevara både hälsa och genetisk mångfald:
- Bevarad genetisk variation: Genom att inte per automatik sortera bort C- och D-höfter breddas avelsbasen. Värdefulla egenskaper – som mentalitet, rastyp eller låg sjukdomsfrekvens – får också plats i urvalet⁶.
- Låg riskökning: När C- eller D-hundar endast paras med B- eller A-hundar, gärna med låga HD-index i släkten, kan man kontrollera riskerna effektivt. Studier visar att helhetsbilden – inklusive föräldrars och syskons röntgenresultat – är ett bättre mått på nedärvningsrisk än individens enskilda resultat¹⁶.
- Mindre risk för andra sjukdomar: En bredare genpool innebär mindre risk för att dolda defekter får fäste³⁴.
- Vetenskapligt förankrat: Moderna verktyg som avelsindex (EBV) och genomisk selektion gör det möjligt att väga röntgenresultat mot genetisk potential – och därmed fatta bättre beslut i avelsarbetet²⁷.
Slutsats – sund selektion kräver helhetssyn
Det finns ingen enskild modell som passar alla raser. Men en sak står klart: i takt med att kunskapen om genetik och HD fördjupas, blir det också uppenbart att strikt selektion inte alltid ger bäst resultat. För raser med låg HD-förekomst – eller små avelsbaser – kan en flexibel strategi vara det som skyddar rasen på sikt.
Så länge urvalet sker med vetenskaplig förankring, uppföljning och helhetsbedömning av varje individ, finns mycket att vinna. Kanske är det dags att sluta jaga perfekta röntgenbilder – och istället börja avla på hela hunden.
Fotnoter:
- Genetics of Hip Dysplasia in Dogs: A Guide for Breeders – AKC. https://www.akc.org/expert-advice/dog-breeding/genetics-hip-dysplasia-dogs-guide-breeders/
- Long-term genetic selection reduced prevalence of hip and elbow dysplasia in 60 dog breeds – PMC. https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC5325577/
- The Relation between Canine Hip Dysplasia, Genetic Diversity and Inbreeding by Breed – SCIRP. https://www.scirp.org/journal/paperinformation?paperid=45804
- Frontiers in Veterinary Science: Advancing Genetic Selection and Behavioral Genomics of Working Dogs. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fvets.2021.662429/full
- National Shiba Club of America. https://www.shibas.org/newstand/health.html
- Svenska Kennelklubben: Om HD – del 3. https://www.skk.se/globalassets/media---skk.se/uppfodning/halsa/om-hd-hoftledsdysplasi-del-3.pdf
- Frontiers in Genetics: Joint Genomic Prediction of Canine Hip Dysplasia. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fgene.2018.00101/full
